Förut, något århundrade tillbaka, tyckte man väl att det var konstigt om en person bara brukade sitta oh tänka?

Eller hur?'

Då bestod en bondes/borgares liv av arbete, giftemål och möjligen även barnen.

Men mest var det jobbet.

Jobbet fick man pengar ifrån så att man kunde köpa mat och på så sätt göra barnen eller frun glad.

Om man då inte ville jobba?

Eller inte såg framåt?

Eller kanske drömde om ett annat liv?

För chansen var väl väldigt lite att man tog sig någonstans.

Om man var son eller dotter till en bonde, då skulle man stanna som en bonde.

Men om man satt och drömde eller bara funderade, sågs man som korkad då?

Det tror jag.

Om man inte sågs korkad så sågs man i alla fall som dum eller utveclingsstörd.

Eller?

Om allt handlade om att arbeta och tjäna pengar och få mat på bordet så låter det logiskt att man sågs som dum om man inte ville arbeta (eller drömde om ett annat).

Så om man funderade för sig själv sågs man som underlig, något okänt.

Och vad är det som människan har bevisat att dom är mest rädda för?

Det okända.

Jeanne D'Arc t ex.

Hon kämpade för Gud och Frankrike i 100-årskriget med England kring 1300-talet.

Hon påstod att Gud pekat ut att det var hennes väg att strida för Frankrike i en dröm.

Och hur gick det?

Jo, hon fick tillsut en armé på 8000 man av den franska kungen och vad gjorde hon;

Hon besegrade engelsmännen i 2 stora och avgörande slag och besegrade 2 engelska fort på tre månader.

Hon försökte även inta Paris (som låg i engelsmännens händer) men blev träffad av en armborstpil och trupperna drog sig tillbaka.

Hade det här hänt förut?

Nej.

Ingen hade tidigare (särskilt inte en kvinna) påstått att de fått ett tecken från gud och detta gjorde det nytt.

Så något år senare lyckades hon tas tillfånga av en kyrka som stödde engelsmännens invasion och dömdes för häxeri.

Hon hävdade hela tiden att det var gud som lett henne och detta hade som sagt inte hänt tidigare.

Vad gjorde prästerna?

De brände henne på bål.

Det låter bara logiskt att prästerna var rädda för att hennes ord var sanna och att de nekade det.

Dom var rädda för det okända.

Jag skulle kunna räkna upp många fler exempel på när det visat att människan varit rädd för det annorlunda och okända som inte behöver handla om gud.

Men jag tror det här räcker som bevis på att en av de saker människan är rädd för är det okända.

Så tillbaka till det riktiga ämnet;

Om man skilde sig från mängden när man drömde om en annan tillvaro eller funderade över ting ingen annan gjorde, hur tittade folk på en då?

Hur behandlades man?

Ja, man blev väl utstött.

Det kanske sågs som en slags sjukdom?

Som om man var utvecklingsstörd?

Kanske.

Om det nu var så, då skulle man alltså kunna få diagnosen Fantasi eller Okänt?

Har du någonsin gått på gatan och tittat på en tjej eller kille och tänkt:

"Tänk om hen har bulimi?"

Man slänger en blick på personen och drar slutsatsen att hen är smalare/ser ut att träna mer än dig själv.

Du blir sedan sur på dig själv för att du håller på så och säger åt sig själv att man inte ska jämföra sig med andra eller ens tänka på om hen har några stora hemligheter.

Har det hänt dig någon gång?

Har du slutat?

Just för att ingen läser det här kan jag säkert skriva att jag inte berättat det här för någon annan än en annan vän.

Känner du dig speciell nu?

Det borde du.

Man borde känna sig speciell när man får en hemlighet i sin ägo, vare sig hur stor eller liten den här.

Men eftersom det här skrivs på internet kanske det inte är en hemlighet?

Jo, det är det.

För du vet inte vems hemlighet det är.

Ingen vet vem just JAG, hemlighetens ägare, är så därför behålls det som en hemlighet trots att flera personer läser det.

Och trots att det står utblottat på internet så är det fortfarande en hemlighet.

Krångligt, va?

Egentligen inte.

För att det inte längre ska räknas som en hemlighet måste man veta vem ägaren är, annars är ju det hela meninglöst, eller hur?

Då kan man inte blotta det för andra personer och göra den till en avslöjad hemlighet.

Det blir en hemlighet utan värde.

Och nu har vi kommit in på ett mycket krångligt spår så man får hoppas att ni hänger med, eller hur?

Om hemligheten inte längre har något värde eller att det inte finns några skäl att veta om den

är det då en hemlighet?

Hemligheter är ofta pinsamma situationer eller tankar eller privata känslor, och i det här fallet är hemligheten en pinsam/dålig tanke som jag skäms för.

Och grejen med att man håller det som en hemlighet är för att ingen ska få veta.

Så att ingen kan reta en/påminna en om det.

Men eftersom ni inte vet vem jag är så kan ni ju inte blotta det för världen och påminna mig om den eftersom ni inte vet vem jag är.

Eller, ni kan blotta det men ni får aldrig veta om det är jag ni säger det till.

Så eftersom den "inte går att blotta" är det då en hemlighet?

Grejen med hemligheter är ju som sagt att ingen ska få veta om den här händelsen/tanken, men om den "tappar sitt värde" är det då en hemlighet?

Nej, det borde det inte vara eftersom den då har tappat kärnan, den har tappat betydelse.

Så svaret är om man följer mina vägar funderingar: Nej, det är ingen hemlighet.

Men vad är det då?

Vad kallar man det?

Det är en bra fråga.

Jag är tillbaka.

Och nu vill jag ändra den här bloggens syfte.

Och jag bryr mig inte eftersom ingen läser det här så jag kan göra vad jag vill. Haha.

Och vet du vad? Så här är det:

Jag bryr mig inte om du inte är en mobbare, det här är till er alla som ÄR det.

Jag bryr mig inte heller om ni kommer missförstå det här och skriva att det inte är sant.

För det är sant FÖR MIG.

Hur ?

JAG HAR MOBBAT.

Jag var liten och tänkte inte efter. Och vet du vad som var det riktigt elaka?

Det var att jag från början var hennes vän. Bra vänner.

Och sen uteslöt jag henne för att jag sökte nya intressen och BAM!

Så var jag en mobbare.